lördag 28 februari 2009

dörren om vad?

gud vad allt svänger, jag hinner inte med! karuseller som aldrig stannar. som att jag går i ett hus som har tusen dörrar, jag öppnar en.. och kommer in till ett rum med en viss känsla, går ut, öppnar en ny dörr, får nya intryck och sinnesstämningar. allting går runt, omställningar hela tiden, från lugn, till stress, från glädje till aggression, från harmoni till myrornaskrig -på bara några få sekunder. det blixtrar till i huvudet och jag är plötsligt i en tvärtomkänsla.

just nu har jag tydligen öppnat dörren som handlar om droger, mest om benzo och sub. mest om tillbakablickar. mest om den soliga dagen i parken då jag och anna hade tagit lite för mycket sub, solen stekte mot våra opiatkroppar.. halva våra ögon var öppna, vi gick sakta, med hängande huvuden, som förlamade hem till mig.. vi spydde varannan meter, när vi kom hem spydde vi ännu mer. sen la vi oss i min soffa, noddade till sjukhuset som gick på trean och kliade oss. jag minns exakt den där vågiga känslan i kroppen, den som pirrar till lite ibland och som känns som ett tryggt, varmt, underbart, mysigt och skönt täcke.

snart öppnar jag en ny dörr. jag vet inte vilken ännu. men något jag vet är att jag kan hantera drogsugen som kommer. jag hanterar det genom att skriva om dem. det är mitt sätt.. som fungerar!

så långt bort..









jag fick just några bilder mailade till mig. bilder från den tid jag knappt minns -med kolsvarta ögon, nöjda fejkade leenden med en ångest uniti som jag maniskt försökte dölja, förvirrade blickar, lögner, bortförklaringar och sluddriga meningar. hej 2006 och 2007. det var längesen vi sågs.

jenny och jag pratade om denna tid för några veckor sedan. vi satt i min soffa och hon tog mig tillbaks till vintern 2007. så här såg en typisk dag under den tiden ut (tagit från min dagbok):

"jag har flöddrat bort mitt minne från hela den här veckan, fick sitta och fråga L i minst en kvart om saker vi har gjort, vilka vi har varit med, vad vi gjorde förra helgen, när vi åt vad och vem som sa vad. L blev nog lite trött på mig där ett tag, när jag frågade samma saker hela tiden, eftersom jag fortfarande inte kom ihåg efter L har förklarat minst 3 ggr redan:] well. jag är väl så som jag förtjänar.
men dagjäveln har inte varit så jävla bra, eller jo, till och från iofs. mådde jävligt super imorse, pratade som en väderkvarn och dansade omkring för mig själv och kikade sedan på lägenheten som jag och en vän ska flytta in i, kanske;] men gud så kär jag blev i den..
nåja.hemma hos mig sedan rasade allt bit för bit, A sa lite dumma saker som jag tog väädligt illa upp mot, jag borrade ner mig i huvan och sa "sluta" minst tre gånger, sen gick det inte längre, jag grät, det kändes som nålar i bröstet. hade jag inte haft de 3 personerna här i det tillfället så hade jag, jag vet inte. för det var en sån stor panikångestattack som var på väg att komma och den hade jag triggat upp på ett eller annat sätt även om A inte hade varit med eller så. men han bad mig om ursäkt, och det var inga personpåhopp, han kurade ihop sig med mig, båda hade abstinens men han torkade mina tårar och lekte med mitt hår.. pussade mig på fingrarna och kinden, tack..
jag och A har varit riktigt allmänt knarkiga mot varandra hela dagen, avtändningen att skylla och abstinensen, det enda som har sagts är typ:
"S, ring och hör med D om han kunde fixa dos"
"Jag har ringt hela dagen, det är inte så lätt"
"MEN DOM KOMMER BARA BLÅSA OSS"
"neeej det är inte D´s fel, det är kranjävlarna som är själva grejjen"
-sen blir vi lite sura mot varandra ett tag. för att sedan ropa på varandra och börja kramas för att det hela antagligen har löst sig. sen blir det samma visa 45 gånger om igen:)vi pratar alltså bara om knark:] haha

märkte många gånger att jag fick overklighetskänslor, men brydde mig inte så mycket, kunde inte resa mig upp för då svimmade jag. ingen aptit, ja rubbet som vanligt men det är vad man förtjänar.sen helst plötsligt visste jag inte om jag levde ens en gång. pratade osammanhängande med alla och tappade bort mig i meningar, en äcklig pirrande känsla i magen som jag inte alls tyckte om,låg i sängen och A höll om mig, kallsvett..ångest..abstinens...kärlek...diffe...dåtid...nutid...sorg...lycka...minnen...framtidsdrömmar...allting snurrar runt.."


fredag 27 februari 2009

män som hatar kvinnor

jag speglar mina minnen på en tunn skakig vattenyta -det gör inte ens ont att se på dem längre. det rör mig knappt i ryggen och jag vet inte om det borde vara bra eller dåligt?

imorse skrek jag. kristian satt och löste korsord och plötsligt blixtrade det till i mitt huvud.
"ja jag får väl ta min medicin så jag blir människa som alla andra!! jag HATAR att jag måste äta medicin för att kunna leva!!!"

det blir nog en bra helg i alla fall. lyssnar just nu på promoes nya låt män som hatar kvinnor, slutar aldrig förvånas över hans feta texter.

hejdårå.

onsdag 25 februari 2009

det blåa huset och burken med nymålat och tvättmedel i

jag tycker inte om kvällar. jag längtar alltid efter mamma och pappa, får en klump av obehag i magen. vill tillbaks till min barndom..

till det blåa huset på maltvägen med så många rum att man tappar räkningen. i det huset var jag en virvelvind, jag tog sats och slängde mig handlöst från sängen och hängde i taklampan bara för att se om den höll (det gjorde den) jag hällde iskallt vatten i mammas öra när hon för en gångs skull la sig för att vila (jag behövde aktiveras konstant och hatade att vara ensam) jag la mig i stora djupa vattenpölar, blev blöt från topp till tå bara för att se om jag kunde flyta (det kunde jag inte), jag klättrade i bokhyllor, slog sönder mammas finaste prydnadssaker när jag kutade omkring som det bokstavsbarn jag var/är. när min syster och hennes pojkvän sov på mornarna satte jag mig i ofta trappen och kastade hårda leksaker ned för stegen i hopp om att de skulle vakna av oväsendet och komma upp till mig (jag ville att alla skulle vara vakna, att det skulle hända saker hela tiden),

jag var aldrig någonsin på mitt rum när jag var liten -hatade att sitta där inne, fann ingen mening alls i att vara på ett rum ensam, inte ens för att sova (under hela tiden vi bodde i det blåa huset sov jag med mamma och pappa) jag minns hur det luktade i deras sovrum, nymålat och tvättmedel.

dagen då vi flyttade ifrån huset stod vi alla på tomten och ordnade med kartonger som skulle in i flyttbilen, jag sprang in i huset, förbi den långa hallen och hittade en burk som jag öppnade. jag rusade in till sovrummet, drog burken längst panelen och tapeterna, drog så hårt att det blev märken på väggen. min gula klänning blev böljande och vågig av vinden som for förbi när jag skenade fram och tillbaks i det tomma, ekande rummet som en gång var fylld av oss. jag stängde burken snabbt i hopp om att lukten inte skulle försvinna.. att det skulle stanna kvar för evigt. jag undrar vart den burken är idag..

nu vill jag resa tidsmaskin och spela budget med pappa i köket
nu vill jag resa tidsmaskin och bygga stora snöhästar med jonas
nu vill jag resa tidsmaskin och höra mathilda säga att det är stark saft!
nu vill jag resa tidsmaskin och leka med dagbarnen
nu vill jag resa tidsmaskin och gå promenad till gulf med zigge och mamma för att köpa magnum inför rederiet som gick på torsdagar

nu vill jag resa tidsmaskin och gunga i lekparken bakom klaras lägenhet med petra

och nu vill jag resa tidsmaskin och få vara med mamma och pappa hela tiden..

death

fingrarna känns som istappar. jag sitter på plats i soffan med strumpbyxor och linne, fint ska det va! tittar på efterlyst och känner mig nöjd över att två historiauppgifter som jag har legat efter i, äntligen är klara!

jag har hittat en högskola i stockholm som jag vill gå på, man pluggar till alkohol/drogterapeut. det känns som att det är det jag vill bli! ännu roligare är det att mamma och pappa uppmuntrar mig mycket till detta.

åh henrik dorsin är helt underbaar förresten! han är så jäkla energisk och hetsig, precis som jag. såg reklam med honom på tv'n just, det var därför jag blev tvungen att nämna honom så hastigt. det var reklam för en dvd med honom så här ska det tank... nej jag menar köpas såklart;)

jag såg något så hjärtkrossande här i veckan. det var en dokumentär som handlade om en man som höll på att bli helt förlamad och ansökte om dödshjälp. han hade två alternativ, att dö, eller att dö smärtsamt. han valde att dö.. med hjälp. jag tycker faktiskt att det är okej med dödshjälp för de som är väldigt sjuka, som honom. hellre att människor får dö lindrigt än att de ska behöva lida in i det sista och låta sina närmaste se allt elände. det slutade i alla fall med att en läkare skrev ut medicinen som skulle göra att han somnade in. han fick åka till en lägenhet med sin fru och en socialarbetare. han fick ligga i en säng, sedan dricka vätskan som innebar död. efter tio minuter somnade han in. det var så konstigt att se.. tänk vad hemskt att veta att man ska dö inom tio minuter? att det inte går att ångra sig efter man har druckit medicinen? men jag förstår honom, jag hade valt samma sak.. när han låg där på sängen, död, borta, så förstod jag en sak. jag förstod att det faktiskt är så att vår kropp bara är ett skal, att själen lever vidare. allt vi känner och tänker kan inte försvinna ut i ingenting.. det är vad jag tror i alla fall.
de gjorde en intervju med socialarbetaren som var med, han berättade att han hade varit med när en annan person skulle somna in, även han led av en svår sjukdom.. efter han hade druckit vätskan frågade han om de fanns några beatles skivor i lägenheten, det gjorde det inte.. så han frågade om de inte kunde sjunga istället.. så där satt de, sjöng på ob-la-di-ob-la-da, i vetskap om att döden snart skulle knacka på, tills han tillslut somnade in.. det lät så vackert och sorligt att jag grät flera timmar efter programmet var slut..
döden är ofattbar..


tack ska ni ha
duktig du va
hunden e brååh.

iver

angenämt.

jag halvligger i soffan med laptopen som är rätt full av katthår. jag har just ätit kinamix med tonfisk, och tänka sig att kråkan och molle gillade fisken också!

inatt kämpade jag emot en jobbig hjärtklappning. jag är så van att få dem att jag inte längre jagar upp mig och blir orolig, jag tänker nu mer "åh nej inte igen, drygt!" och inte "nu kommer jag att dö" som förr. det är bara att åka med på svängen som kroppen spelar spratt med mig, vänta, andas, stå ut och tänka positivt istället för negativt.

jag börjar dessutom bli väldigt nervös inför leksand, då jag ska tala inför tolvstegsgruppen där. jag vet att det kommer gå bra, men såklart går det inte att undvika nervositeten.

just nu väntar jag ivrigt på mail från magnus, författaren som har hjälp mig med redigering av kaosflickan. han skulle läsa det jag skrivit på del 2, inatt eller idag.. längtar efter respons, kritik. jag är så tacksam att han tar sig tid att (och VILL) läsa trots att han sitter på andra sidan jordklotet och har nog med sitt eget skrivande och liv. tack!!

birro kan ännu konsten att förtrolla mig med sina ord, de är som hämtade ur mitt eget liv och jag ler, blir rörd, får rosenröda kinder och ögonen tåras.

"Du får aldrig tillbaka den där tiden.

Du kan böna och be, du kan gråta och ångra dig, men alla de där timmarna du fyllde dig med yta, sprit, sena nätter och meningslöst snack om ingenting, med billig underhållning och plast kommer aldrig, aldrig, aldrig tillbaka till dig.

Längs din resa skjuter döden upp sina gravstenar som svampar, som påminnelser om hur kort vår tid är.

De skrämmer dig men de där gravstenarna är ingenting att vara rädd för.

De är bara där för att du inte ska missa miraklet."

tisdag 24 februari 2009

it's all over

kristian ligger och sover sött i min soffa här bredvid. molle går fram och nosar ibland och funderar över varför pojken inte vaknar..

min älskade älskade kusin lämnade en kommentar under inlägget spikar och grodyngel. måste lägga in det här, tyckte det var lite roligt.. söta kusinmin.
"Ja du GNÖLADE faktiskt;p Men det var inte någon som fick ner dig från sängen, som du kanske kommer ihåg så hade jag ett väldigt tålamod med dig, för jag förstod mig på dig och ditt humör, så jag lät dig ligga kvar:) Där låg vi i tältsängen, jag med ett hål i foten och du med en brinnande avundsjuka:P "

jag ska även svara på frågan huruvida jag ser på droger idag och hur min syn har förändrats på droger genom åren, om jag ser lika på alla droger osv. det var en anonym som skrev och var nyfiken på hur jag tänkte angående det. så jag ska svara när jag har tid och ork!


I could hold your beautiful hands
And kiss your beautiful eyelids
Throw open your beautiful doors
And phone your beautiful friends

But it's all over

I could bind your beautiful wrists
And shut your beautiful eyes,
With the drugs, with the drugs, with the drugs
And kick your beautiful doors in
O shame on your beautiful friends,

Cos it's all over

lördag 21 februari 2009

extas

jag dör lite här hemma. mums kan man tycka!!!!!!!!!!!!

fredag 20 februari 2009

att börja leva

bort bort bort med alla människor som ger mig dålig energi. som inte ger mig annat än oro, irritation och orklöshet. ut ur mitt liv! det är som världens befrielse att jag äntligen vet vilka som är mina vänner, riktiga vänner! dem ger mig kraft, kärlek, trygghet, tröst, glädje, ork, motivation, tillit, förtroende och respons. jag älskar er! de jag trodde var mina vänner gav mig: oro, irritation, besatthet, droger, längtan, plikter, regler, förluster, kärlek och vänskap i utbyte av något (allting handlade om tjänster och gentjänster, man var alltid tvungen att göra någonting, bidra med något eller ha någonting för att förtjäna vänskap och tillit).

man måste börja tänka på sig själv om man vill må bra. man måste plocka bort dålig vänskap, peta in positiv istället. (nu pratar jag av egna erfarenheter, vad som har fungerat för mig angående drogfrihet och tillfriskning) jag låste in mig i min lägenhet i flera veckor (månader?) för att tända av, komma lite på benen igen och samla tankarna. jag var inte med en människa under den första tiden och jag behövde ha det så. ingen annan än jag själv kunde hjälpa mig just då och jag visste det. jag ville inte träffa någon förens jag kommit till den punkt då jag visste att jag ville vara ren för resten av livet.. jag åkte aldrig på någon avgiftning, jag gick inte i terapi. jag tände av från rökheroin, tramadol, benzo och amfetamin helt ensam. jag regnade svett på mina lakan och låren värkte så jävla mycket att jag ett tag funderade på att hugga av dem.. dag för dag, vecka för vecka, började jag sakta men säkert få in rutiner i mitt liv, jag somnade vi 22 på kvällen och vaknade vid 10 på morgonen, jag åt på regelbunda tider, gav kråkan mat, lek och kärlek, jag kände mig behövd. men jag brottades även med mina tankar för vad skulle jag göra av mitt liv?

mitt beslut om att förbli ren var inget falskt alarm, jag hade bestämt mig, jag ville inte längre knarka och jag var 100% säker på det. jag kände att jag inte kunde gå och trampa dag in och dag ut.. började att sjunga i en kör, bland annat det var en stor räddning för mig. det gav mig livsglädje!! det gav mig riktiga, verkliga, underbara leenden på mina läppar och jag sjöng och tränade på alla sånger som om det gällde liv och död. jag önskar att tjejerna i den kören visste hur mycket de har betytt för mig..

jag bytte umgängeskrets efter ca 1 månad (i samband med kören). tänkte att jag aldrig skulle ha psyke till att säga nej alla gånger som droger skulle förekomma. dessutom insåg jag också att det enda jag och mina gamla vänner hade gemensamt var just det, -droger.

upptäckte efter 2-3 månader att jag hade så mycket känslor och tankar inom mig, som jag behövde få ut! det var känslor jag aldrig tidigare känt, jag var ovan vid ren glädje, ren sorg, rena känslor helt enkelt. det är inte så konstigt då jag har bedövat mig med droger tidigare, med falska känslor. jag ville berätta allt jag kände för någon.. men inför vem? mina drogfria vänner skulle inte riktigt förstå, då de inte har varit involverad i såna sammanhang på samma ingående sätt som jag har. jag behövde ventilera med någon som förstod, som hade varit med om samma saker som jag! hur minns jag inte, men jag kom i kontakt med beroendecenter och de erbjöd mig behandling på ett tolvstegsprogram i stan. jag tackade ja! kände att jag behövde bearbeta allting på riktigt.. jag träffade helt underbara människor där, framför allt personalen. jag kände en sån stark gemanskap! jag tillhörde något.

jag vet att det är många där ute som inte gillar tolvstegsmetoden. det behöver ni inte göra heller! men det har varit ett hjälpmedel för mig, vilket är huvudsaken. det har varit ett hjälpmedel för tusentals människor där ute i världen. för att få vara drogfri kan jag göra vad som helst, så varför skulle jag inte kunna börja tro på något större än mig själv om det skulle resultera i drogfrihet och sinnesro? det står självklart för mig att prova på allt för att vara drogfri. det har hittils fungerat i ett år och några veckor. jag säger inte att allt beror på tolvstegsbehandlingen, men det har fått mig att tänka på livet, mina känslor, situationer, umgängeskretsar av olika slag och på andliga nivåer, på ett helt annorlunda och positivt sätt! jag tror inte på gud, som många tror att man måste göra. jag valde att se gud som själva behandlingen, tillfriskningen. jag vet andra som har valt att se gud som bland annat; en sjuksköterska, familjen och andra personer..

ojoj detta blev långt.. jag får ta och samla mina tankar lite och skriva vidare en annan dag, nu har ni lite kvällsläsning..

och en stor varm kram till alla mina vänner där ute:)

dunno

jag är hos mammi och pappi, som en viss jennifer i mia och klara skulle ha sagt det;) en sak jag aldrig kommer att förstå är hur man orkar leva med att ha det så här kallt? egentligen är det jag som är för känslig.. jag har 25 grader i min lägenhet och fryser ändå, man tycker att jag är tokig.

igår fick jag en helt underbar healing. jag reste i mina minnen och det pirrade i hela kroppen, "morfin"kickarna nådde ut i varje kroppsdel. det som var underligt var att det stramade bak i nacken när jag fick healingen, precis som det gör när man får morfin IV. när vi var klara sa pär "innan du säger hur du tyckte att det var, så måste jag få säga sophie, att den här gången var bättre än de andra gångerna". det är häftigt att vi når samma känsla trots att vi inte är samma människa, vi blir sammansvetsade, själsligt.

min lärare har berättat för klassen att man kan stärka sitt betyg genom att visa honom material man tidigare gjort.. jag tog mig mod och mailade honom min fotoutställning, samt kaosflickan. igår fick jag svar av honom.. det stod bland annat "Hej Sophie Tack för materialet. Du är minsann en sjutusan till människa i mina ögon!" jag är inte van med såna komplimanger, är inte van att höra att jag är stark. det bästa är att jag tar åt mig av allt fint jag får höra. jag måste ta åt mig, det ger mig kraft och styrka.

nästa vecka har jag sportlov. jag har inte något särskilt planerat förutom att

  • 1. åka till gävle och ordna ett pass inför grekland
    2. få healing
    3. hälsa på på tolvsteg
    4. jobba på min bok
    5. plugga


hur förklarar man för en människa att det aldrig kommer att bli som förut? att allt bara var uppmålade känslor och sinnesstämningar?

hur förklarar man för en människa att jag inte har plats för en till person i mitt liv? att jag inte skulle klara av att lära känna någon ny då min kraft måste gå till andra saker?

jag vet inte. jag fryser. jag är röksugen.

torsdag 19 februari 2009

speak

det har varit en väldigt givande dag. alla ord och lyckliga leenden som håkan hasse och lisa gav mig imorse kommer jag att leva länge på. de var så glada för min skull, och det syntes! det syntes verkligen! ren och skär glädje lyste genom deras ögon och vidare rätt in i mitt hjärta. det var ett kärt återseende. jag och håkan gick in i rummet där man har grupp och letande bland alla AA böcker efter min egen som jag glömt kvar. men vi hittade den inte, kanske är det någon förvirrad själ där ute som har tagit den, och jag tänker.. det gör ingenting, den personen behöver boken mer än vad jag gör. jag minns när jag skrev "byta ut min gud, subutex (och allt annat), mot någonting annat än en drog" under kapitel tre.. jag hoppas att den person som har min bok, finner någon nytta ur allt jag har skrivit i boken, finner någonting bra.. nytt.

hasse och jag pratade en ganska lång stund inne i personalrummet, han frågade mig många saker, vad det var som egentligen fick mig att sluta knarka, vad mamma och pappa tycker om denna helomvändning som jag har gjort, hur jag har det med vänner. jag svarade med glädje, ärligt och rakt på alla frågor, och det syns att hans ögon brinner av intresse när jag talar.

när vi kommit en bit in i diskussioner och minnen frågade han mig om jag ville följa med honom till leksand på tolvstegsprogrammet han håller i där, för att tala inför gruppen om mitt liv, hur allt har varit. han berättade att det var många unga tjejer i den gruppen som missbrukade och att jag vore rätt person att tala.. utan att tveka, tänka efter och avvakta, svarade jag -ABSOLUT. det finns ingenting som skulle kunna få mig att inte göra det. det kommer bli en bra dag.

så... tisdagen den 24 mars åker vi till leksand, jag och hasse.. jag ska berätta om min resa, för främmande narkomaner, alkoholister och andra typer av missbrukare, utan att läsa från något papper, utan att bli intervjuad. jag ska prata helt själv, jag ska låta orden leka i min mun och berätta hur jag har tagit mig hit där jag är idag! jag brukar inte vara blyg för dela inför grupper, inte om detta ämne, jag kan prata i evigheter.. det är presentationen och dess sju ord som är värst att säga. hej jag heter sophie och är narkoman. när jag har sagt det, och alla har hejat. då är det ordkrig i käften på mig. here I come leksand

onsdag 18 februari 2009

spikar och grodyngel


jag ligger under ett varmt täcke och jag är väldigt jätte trött. så där trött som man bara blir ibland (i alla fall jag) då ögonen åker igen av sig själv. då undrar väl ni, men varför sover du inte sophie? nej, jag vill njuta av att känna den här tröttheten, det är inte ofta jag får göra det, känna mig avslappnad och lugn..


jag har fula blåmärken över kroppen, ett stort lila på knät, ett i armvecket efter allt slit med kanylen och blodprovet idag, ännu fler längst smalbenet och ett på höftbenet, varför är jag så känslig? minsta lilla slag mot huden och det blir blåmärken..


varför vet jag inte men jag kom just att tänka på alla underbara dagar jag hade i min sommarstuga som liten, jag och mathilda gjorde allt möjligt där. vi sprang barfota på daggfuktigt gräs, plockade färsk potatis ur landet, målade stora stenar i blå färg, plockade vita, lila och rosa lupiner, vaktade fågelboet i den lilla björken, fångade grodyngel vid vassen, slog ihjäl en gädda med en paddel, badade vid klipporna, vi var rädd för björnar när vi skulle gå ut på kvällarna och rädd för ormar som skulle bita oss i rumpan när vi gick på dass, vi låg under stickiga filtar och lyssnade på elden som sprakade i spisen, vi satt nakna på gräsmattan och åt makaroner ur rosa skålar, en gång trampade mathilda en spik rätt igenom foten när vi lekte, man försökte få över mathilda i en tältsäng eftersom hon inte kunde gå och behövde åka till sjukhus.. jag skrek, kände mig avundsjuk och gnölade "JAG SKA LIGGA I TÄLTSÄNGEN". jag förstod inte att hon behövde ligga i den, jag förstod inte att hon hade ont. jag hoppade upp i sängen innan mathilda hade hunnit komma dit, jag var arg, jätte arg! sedan var det väl någon som fick ner mig från den.. jag vet inte, tycker det är ett rätt roligt minne, kommer dock inte ihåg det själv, mathilda har berättat det för mig.. redan som tidig fyra åring var man egoist alltså haha!

det ska väl även tilläggas att vi (jag) aldrig kunde spela spel av olika slag, så som krocket, boul (hur det nu stavas), brännboll osv. då jag aldrig någonsin hade tålamod för sånt.. det enda jag klarade av var att kasta pil, eftersom att vi aldrig satte upp några speciella regler för det, det var bara att sluta kasta när jag kände för det. det jag däremot hade tålamod till vad att bada, jag och mathilda kunde vara i vattnet i evigheter, jag kände mig lugn, fri och avslappnad..


nåja.. nu ska jag äntligen sova, behövde skriva lite.

dessutom jobbar jag på en ny design till bloggen, märks när det är klart:)


godnatt!

hej!

om jag var tvungen att vara med en och samma person, dygnet runt i ett år, så skulle jag välja marcus birro. behöver inte säga så mycket mer än det.

idag har jag städat i mina garderober, lagt in mina slitz, moore, FHM och kingsize samlingar i ett skåp, vikt täcken så luften blev täckt av dun och andra luddiga saker, har hittat en påse där det låg material i som jag använde under tolvstegsbehandlingen samt det allra första utkastet av kaosflickan som jag skrev för hand på skrivarlägret.

just nu lyssnar jag på en ettrig borrmaskin som hörs från någons lägenhet, det låter ganska jobbigt men jag bryr mig inte.

jag längtar tills imorgon bitti då jag ska hälsa på på tolvsteg.. jag kommer säkert få flashbacks från min tid där i sommras..
jag brukade ställa klockan på 07.45 gå till behandlingen 08.30 under en lysande sol med stark värme, jag brukade ställa mig och röka utanför innan jag gick in, som någon slags ritual, alla gjorde så och det var mysigt.. att små prata, få vakna till liv, för att sedan gå trappan ner till allvaret (som faktiskt gav mig mycket skratt och glädje också) , kaffe och plastmuggar, bruna skinnsoffor, listor och AA böcker, knarrande stolar och bord av ek, trötta ögon, tuggumin och hej jag heter sophie och är narkoman.

hej sophie.

Stick


Hej alla. Sitter och mår väldigt illa i väntrummet på psyk för tillfället. Har varit till en specialistmottagning och tagit blodprover. Det jobbiga var att de fick sticka ca tio gånger då inget blod kom.. Vet inte om mina kärl hoppade undan eller vad det var för fel, illamående känner jag mig nu minst sagt, är stickrädd så det räcker. Tur att jag hade emlaplåster iaf. Idag när jag väntade på bussen hit träffade jag H som jobbar på tolvsteg, vi kom fram till att jag ska ner till dem och hälsa på och fika imorgon halv nio. Det ser jag verkligen fram emot..

tisdag 17 februari 2009

forscerat


jag har en urinvägsinfektion from hell så jag spenderar denna eftermiddag med att nyduschad, sitta och lyssna på shpongle. jag har ett drogsug som smyger bakom mig så det är bäst att jag åker tidsmaskin genom skrivandet istället, och så tänker jag organisera om i mina alldeles för trånga garderober. ingenting får plats så det gäller att vara effektiv.

imorgon ska jag tömma några rör med blod på hälsocentralen för att sedan få ventilera lite med min psykolog. jag måste stolpa upp vad jag vill prata om innan, annars blir det hjärnsläpp när jag väl sitter där.
kanske att jag ska ta och nöta senaste säsongen av lost som jag har skjutit på alldeles för länge? ser inte ut som att jag tänker gå utanför dörren idag då jag är kissnödig var tionde sekund, natten var hemsk. alltså h e m s k
och jag säger bara shpongle - star shpongled banner. det är så fantastiskt, så jävla fantastiskt. och snart blir det kryssning med sophie. stampa hälarna av sig.

söndag 15 februari 2009

en stund


Hej världen.
Jag tänker så det knakar, kliar mig i pannan och gnuggar fingertopparna mot varandra. Jag vet inte vad jag ska skriva! Eller, egentligen gör jag det. Alla känslor och ord står uppradade inuti mig, redo att regna ner över tangenterna. Men jag tvekar, -undrar om det verkligen är värt att sitta här på denna blogg och skriva om mitt liv, om mina känslor?

Jag vet inte. jag vet inte.
inte

Något som är roligt, är i alla fall att Del 1 av kaosflickan finns att köpa i Södertälje nu. Den är med i en novellsamling (igen). Det är roligt att det går framåt. Och inte bakåt.
Dessutom har jag beviljats att få bostadstillägg. 2100kr (min hyra ligger på 2300kr så det är fett bra) i månaden till och med Juni så som det ser ut nu.

I veckan lunchade jag med min lärare som jag hade i projektarbete och fotografisk bild a & b för ett år sedan. Hon är en person som har sett min resa med sina egna ögon -Sett mig på botten, sett mig förändras, sett mig utvecklas, för att nu se mig lycklig. Vi pratade om alla möjliga saker under lunchen och jag trivdes, jag slappnade av, bjöd på mig själv och hade inte något skydd runt om mig som menar "kom hit, men inte längre". Det är tråkigt att hon har slutat på min skola, så därför ser jag fram emot fler lunchisar:)

nu får det vara nog, hejdå.

fredag 13 februari 2009

Spikmatta


Skönaste jag varit med om. Är så avslappnad som man kan bli, somnade till och med ett tag. Det gjorde ont att ligga i början men det gick över efter fem minuter. Ska helt klart köpa en egen matta och jag rekommenderar alla att testa detta. Nu ska jag sova vidare ;)

torsdag 12 februari 2009

Klapp


Jag är galet torr i munnen för tillfället, ligger i min soffa (mm jätte roligt va) och har läst lite i moore. Har lite , egentligen rätt mycket, hjärtklappning. Jag är för stressad helt enkelt. Har så mycket i skolan att lämna in nu i veckorna, är expert på att skjuta upp saker in i det sista, men jag fixar det.. Idag gjorde jag ett prov i historia, i bilen hem var jag så slut i huvudet att jag grät hela vägen hem. Fan så mycket att ta in i huvudet, så mycket att komma ihåg, det blir kaos helt enkelt. Klarade provet, behövde bara skriva om två saker hemifrån då jag inte hade pluggat så mycket på de punkterna.. Annars har jag inte haft tid riktigt till att skriva här, eller snarare, jag har inte haft tid till att rensa tankarna. Som det ser ut nu så flyter jag bara med allt som händer. Den nionde mars börjar min intensivkurs för körkortet också, spännande, men det kommer bli en jobbig tid. Det är jag medveten om. Äntligen börjar min kropp slappna av, har varit för upp i varv idag. Har rätt mycket att skriva om men orkar inte göra det via telefonen så jag tar det en annan dag. Dessutom ska jag sätta lösenords grejs på min blogg om det går. Ska agera snille imorgon och se om jag hittar någon sån funktion, återkommer om det. Nu ska jag ta något att dricka, sen blir det god natt. Nya säsongen av hjälp är det bästa som finns dessutom. Häj

tisdag 10 februari 2009

Tusen alper


Hej vänner, publik, fans, haters och what ever. Idag lever jag efter organismens rad 'det kommer fan aldrig hända att jag faller av. skapandet är min triumf för den här pennan den är allt jag har.' och : 'jag flyger upp från djupet i marken innan det rinner ut i sanden låt min röst får höras över tusen alper! Så spela mig högst, spela mig väl och låt mina känslor få komponera en sång av hela min själ!' poesi mina vänner, poesi. Jag känner mig som en kreativ bomb och jag ska visa hela världen att skrivandet är min väg att gå.

Helvede


Just nu försöker mina hjärtslag att jaga ikapp mig. De springer fortare än kallur och jag försöker bromsa, lägga stenar och hinder ivägen men de hoppar över, går genvägar. Idag tog jag ner min säng till förrådet. Till en början kändes det bra, stort utrymme och så. Nu känns det bara otryggt, känns som att allt är halvt och inte helt. Jag skulle kunna döda för sällskap just nu, hjärtslagen borde kännas bra, som att jag lever. Det känns snarare som att mitt hjärta är en klocka som dom slog på förr i tiden då någon skulle avrättas. Som i bröderna lejonhjärta. Jag hatar dessa kvällsspöken som kommer och hälsar på inuti mig. Önskar närhet, lite choklad och loka citron. Vad fan jag mår ju bra! Varför känns det då så obehagligt? Jag har världens underbaraste vänner, jag har varit ren i ett år, jag känner mig stark och nöjd med livet, jag tar snart studenten, i april har jag antagligen körkort osv osv osv. Vad är felet? Framtiden? Ja, kanske. Jag kanske är för stressat för allt som ska hända, jag har så mycket planer att jag kräks, så mycket jag vill göra. Och jag saknar mamma nu. Jätte mycket. På onsdag ska jag till pär igen, göra en inre resa och få slappna av. Känna den där sköna känslan. Hoppas det blir lika underbart som sist. Imorgon ska jag orka mig upp kl åtta och gå till tolvsteg och hälsa på. Jag längtar. Nu går hjärtat fort och hårt, god natt, eller så.

söndag 8 februari 2009

sängar och snö

fin dag, det glittrar av snö i luften och man kan ana att solen lyser någonstans. jag vill gå på en promenad. jag vill ha en kram. jag vill ha sällskap hela dagen i soffan.

dessutom ska jag ta bort min säng, flytta ner den i förrådet. varför ha en säng när man aldrig sover i den? jag har inte sovit i den på tre veckor. så adjöss din jävel. (eller köp en tvåa åt mig)

balans

idag har jag balanserat mellan glädje och panikångest, en riktig kontrast av känslor. jag har ingenting att må dåligt över, och det kanske är därför jag har balanserat -för att jag inte är van vid att må bra i längre perioder.. att min kropp går in i gamla vanor? jag har varit otroligt rastlös hela dagen, inte vetat alls vad jag har viljat göra. jag har varit på gränsen till tårar, till raseriutbrott. istället för att släppa känslorna så utmanade jag mig själv genom att se hur långt mitt tålamod räckte. jag red ut från den där jäkla känslostormen och nu mår jag bra. jag tycker att det var bra att jag ignorerade för jag behöver fan inte gråta och vara nere när jag i själva verket är lycklig, bara för att min kropp försöker lura mig.

jaha vad har hänt i helgen då?
kråkan har kissat på min skolväska, jag har varit på inflyttningsfest hos malin, jag har kommit på budskapet över min upplevelse i torsdags -att man kan må så där bra utan droger i kroppen, idag var jag dum nog att testa spruta in mammas kortisonspray i näsan så nu känns den konstig och det svider lite, jag har självklart pratat danska, jag har pluggat om den industriella revolutionen och jag har pratat ut med asp, min vän. "nu går vi mot ljusare tider"

cigarett, miffo och godnatt.

torsdag 5 februari 2009

konstigt.

shit, det är knappt att jag kommer ihåg att jag har skrivit det där här under. jag var helt borta i huvudet när jag kom hem. förstår fortfarande inte vad det var som hände med min kropp. ni kanske uppfattar det som att det bara var en skön känsla i kroppen under massagen, men det var såå mycket mer än det. det var någonting helt obeskrivligt, en resa genom hela mig. var det mediation? healing? avslappning? jag vet inte, men jag tänker försöka uppleva det igen..

på måndag ska jag ringa pär igen, han sa att jag skulle smälta detta i några dagar nu, sedan ska vi träffas igen. jag kan inte sluta tänka på att han var så lurig efteråt, hans mimik sa "jag vet vad det var som hände med din kropp men det får du lista ut själv sophie".

häftig känsla, önskar fler fick uppleva det jag gjorde.. finner inga ord.

idag har jag hämtat mediciner på apoteket för 1600 kr (!!). 200 kr kvar tills jag får högkostnadsskydd igen, det kommer räcka i ett helt år, gratis meduciiin. tacka vet jag det!

tripp!

det jag nyss har upplevt går egentligen inte att beskriva. det är bortom alla droger jag har petat i mig, det är bortom alla känslor jag har känt och det är bortom allt som finns i världen, jag är helt chockad, skakig och borta i huvudet just nu..

jag hade tid hos min kusins kille, pär, för massage idag, pga mina spänningar i käken, vi satte oss ned först och pratade igenom allt, jag förklarade att jag inte kan slappna av, att jag aldrig någonsin har slappnat av på riktigt. vi kom fram till att jag ska börja med att meditera (som jag alltid har velat) och att jag även ska få testa att ligga på hans spikmatta, jag ska även få vara hans försökskanin angående öronakupunktur då det fungerade jätte bra på avgiftningen, jag tvärslocknade i 45 minuter. nåja, efter vi hade pratat om detta så masserade han mina öron, jag somnade.. eller jag vet inte om jag somnade, jag var medveten om allt som hände, men jag var vaken på något konstigt sätt ändå. fick vända mig om på rygg, han släckte lampan och la en kudde under mitt huvud.. han masserade mina tinningar, mitt huvud.. sen vaknar jag upp och känner något i min kropp jag aldrig har känt. pärs händer var vid mina käkar, han höll dem helt stilla.. jag tänkte fråga "vad gör du?" men jag gjorde det inte, jag låg kvar helt avslappnad och hängde med på vad han gjorde.. rätt vad det var blev hela mitt bröst kokhett, magen likaså, i mina armar och ben strålades känslor ut som kan liknas vid att få morfin IV, det var som orgasm, hela min kropp kändes som ett enda stort drogrus.. jag var inuti min egna kropp och reste, upplevde saker, kände exakt hela min kropp, varje liten ven, varje muskel, varje detalj. som att jag var i olika världar, fast i min egen kropp, och reste..
ruset avtog efter ca 20 sek.. pär flyttade sina händer några cm uppåt käkarna, jag tittade inte, men jag kände det. efter ca 10 sekunder kommer den där underbara värmen igen, det där jag BARA har känt under drogrus, jag ville nästan börja gråta när jag låg där. jag blev helt rörd, helt känslofylld.. sen kom alla de där morfinorgasmheroin-känslorna igen med en blandning av att resa i sig själv som med 2c-b


JAG HAR TRIPPAT, JAG HAR FÅTT I MIG MORFIN? hur fan gick det här till? vad var det som hände? healade han mig? var det för att jag aldrig har känt mig avslappnad?

när jag var klar satte jag mig breve mamma och pär, sa "det där var som att skjuta i sig morfin, jag har aldrig upplev något liknande, det är bättre än alla droger jag någonsin har petat i mig, vad gjorde du? vad var det som hände? " med en gapande mun


han såg så lurig ut, jag fick inget direkt svar, han sa bara att det kan bli så när man är riktigt riktigt avslappnad.. men jag tror det var någon healing.. varför höll han annars sina händer sådär?

i bilen hem var jag helt i extas.. sa till mamma "FAN, om någon kommer vilja ha ett drogtest av mig så kommer det bli positivt" haha, så jävla verkligt kändes det hela.


nä jag fattar ingenting, måste smälta detta, hur kan man få sånna känslor utan droger? förklara någon=?????

tisdag 3 februari 2009

awesome


underbar dag. jag mår bra i hela mig.

jenny, kristian, malin och mathilda kom hit idag och fikade med mig. fick jätte fina presenter och ord. en häftig känsla att bli uppmuntrad på det här sättet. hade inte förväntat mig någonting, så tack till er verkligen!

picken över i´et, det konstiga och det sjuka kommer nu:
i 2 månader har jag väntat ivrigt på att få svar från organismen, jag har klickat in mig på min mail dagligen i förhoppning om att han har svarat. hade nästan glömt bort det hela.. så ikväll satt jag framför datorn, tittade som vanligt i min mail och där bland de tre nya mailen finns ett från honom. han skrev och frågade hur jag mådde, hur allt går för mig, om jag håller mitt huvud högt och om det inte är ett år för mig snart. det här är inte slumpen, det kan inte vara det, det måste finnas någon mening med detta. han svarar på detta efterlängtade mail på just denna dag.. han kommenterade även min tanke om att visa boken för något förlag sedan när allt är klart: "Dessutom känns det konstigt att nån inte skulle vilja ge ut den med tanke på hur välskrivet det är, så är det inget påhittat heller, utan det är upplevt på riktigt, vilket slår all fiktion!". ååh hade hjärnan min kunnat fått orgasm hade den fått det tusen gånger om idag, jag är en glad sophie.

jenny blev kvar till sist, hon följde med mig ut och rökte innan hon gick hem, hon tittade på mig, log och sa "du är så jävla skön sophie! du har sån härlig stil. du har en cool svart skinnjacka och så syns en tröja med serieteckningsmotiv under, ditt hår är uppsatt precis som björn borg med röd färg i, du har helt vanliga sköna jeans och svarta tåfflor med helo kitty strumpor under, så står du bara där, tillbakalutad och ler, helt avslappnad, hade jag inte känt dig, och sett dig typ på bussen eller så hade jag gått ner på knä och frågat om du ville gifta dig med mig" haha. min stil är rätt.. egen:) love it.

nu blir det iskariot, njuta av denna fina dag och sedan sova.( fan vad självgod jag har låtit ett bra tag nu i bloggen, har egentlgien all rätt till det också, så -ursäkta mig men god kväll:))

I think I wanna stay alive and see if I can grow.

för ett år sedan idag, stod jag och vägde mellan två citat.
organismens: "om allt går åt helvete, har jag djävulen med mig"

och
jedi mind tricks "I think I wanna stay alive and see if I can grow"

jag valde att växa, bli stark, bli jag, hitta sinnesro, må bra, gå vidare, bli sophie.
jag känner mig illamående just nu. som att jag snart kommer kräkas.

dagen började med en morgon-vinterpromenad med jenny, min underbara jenny. min mjuka, hjälpsamma, vänliga och söta jenny! förlåt för att du har sett allt kaos, för att jag har varit helt obegriplig mot dig, för att jag har varit galen. förra helgen berättade du något jag inte alls kommer ihåg. du berättade om februari 2007, om när vi var i min lägenhet, du, jag, "anna" och "marcus". du var där med mig, du var min vän, min vän att vila mitt huvud mot i stormen, du kom till mig trots att du visste att jag var påtänd, trots att du visste att det fanns droger här. hur som helst så berättade du om att "marcus" försökte få dig att ta tjack den gången i februari. jag kommer inte ihåg detta, men jag hade enligt dina ord skrikit till "marcus" att : "HON HÅLLER INTE PÅ MED SÅN HÄR SKIT, ÄR DU HELT DUM I HUVUDET, JENNY ÄR FÖR BRA FÖR SÅNT HÄR, FRÅGA HENNE ALDRIG IGEN" och jag känner att.. jag vet inte, jag känner att jag ser vilka nötter jag hade till vänner, jag känner att jag ser hur mycket du betydde för mig bland all hysteri trots att jag var, som du alltid säger jenny -galen! du fanns där för mig som ingen annan gjorde, du hjälpte mig iväg till jobbet på kvällarna och stanna hela nätter vid min sida, du gav mig mat hos dig mitt i natten för att jag inte hade ätit på flera dygn, du gav mig en Må bra låda, med lipsyl, nallebjörnar, armband, ljus, en underbar skiva, glitter, öronproppar (för att slippa höra allt skit) tomtebloss och allt möjligt fint, du fanns där hela tiden. som ingen annan och jag menar det.

efter promenaden idag gick vi hem till mig och lagade ihop en hastig lunch och åt framför den roligaste serien jag har sett: mia och klara. tror jag har för mycket att tänka på idag för att kunna skriva. missuppfatta mig rätt; jag mår otroligt bra, men idag har jag för första gången förstått hur jag har varit och vilken resa jag har gjort! idag måste jag andas, ta det lugnt. imorgon kommer jag att kräkas ord igen. kanske senare idag också, men just nu.. kan inte förklara mina känslor.

nu ska jag tända lite ljus, röka en cigarett och fixa mitt hår. jag fryser och mår illa, men det gör ingenting. det gör ingenting alls. vad fan är det att klaga över :) jag har varit drogfri i ett år, jag klarar vad som helst.

måndag 2 februari 2009

tack


ber om ursäkt får dålig update, men fint folk kommer sent, eller hur man säger! (måste bara förklara mig om att det är imorgon jag har 1 år, inte onsdag, hade räknat fel)

livet leker!

idag har jag fått min psykolog att gråta. har återupptagit samtalsstöd hos henne, hon stöttade mamma mycket när jag var i den jobbigaste perioden, hon försökte stötta mig också, få mig att öppna mig men jag var som en stängd bok, sa ingenting förutom svordomar och oftast rusade jag ifrån våra samtal, dvs, det var längesedan jag träffade psykologen. sist var väl i sommras då hon gjorde hembesök hos mig en gång i veckan för att ta drogtester. idag när jag satt hos henne frågade hon "hur har det gått med det andra sophie?" jag svarade "vadå?" och visste vad hon syftade på men jag ville höra henne säga det ordentligt: "hur har det gått med subutexet?" jag log, tittade henne i ögonen och utan att vika blicken svarade jag: "jag har inte tagit någonting, imorgon har jag varit drogfri i ett år". jag höll min blick kvar mot henne och jag såg att hennes underläpp började skaka, sedan såg jag att hennes ögon blev röda, sedan kom tårarna. hon sa med hela sitt hjärta att "du anar inte hur glad jag blir av att höra det här, jag minns så väl alla gånger jag har träffat dig, och hur långt nere du var, vilken resa du har gjort sophie!" det värmde, att få sin egna psykolog till positiva tårar kändes stort. jag tog åt mig alla fina ord och placerade dem i mitt hjärta. nu ligger orden här under skalet, under huden, under ytan, i det som är jag. jag ska plocka fram dem under de stunderna jag tvekar, då jag funderar på om att det drogfria livet är den rätta vägen att gå, då jag åker berg och dalbana med mina känslor. då ska jag plocka fram dem och känna hur hon menade vad hon sa.

nu sitter jag och gråter, så mycket känslor som kommer fram.. jag tror inte att det är många som förstår hur pass speciell dagen imorgon är för mig, tror inte heller att det är många som förstår hur det värmer att höra hur stark jag är, av vänner, av familj.. av alla fina kommentarer här på bloggen.. jim skrev till mig ikväll, han kallar mig alltid för "rosenknoppen" och jag berättade om min årsdag som är imorgon, han sa att jag har starka rötter, ja jim! nu känns det som att ingen kan dra upp mig från den mark jag står på, jag är alldeles för stark för att kliva snett. men när jag tvekar, när jag längtar och när jag tvivlar (såna dagar kommer) då lever jag på allt stöd jag har fått.

jag blir så rörd över att få vara era vänner, er dotter, er elev, er kusin och er syster m.m. trots hur jag har varit, hur jag har betett mig! jag har varit ett jävla äckel. ett vidrigt, egoistiskt, oärligt och hänsynslöst äckel! jag har gjort er ledsna, jag har ljugit för er, jag har varit påtänd med er utan er vetskap (och med er vetskap), jag har gjort er oroliga, jag har bara tänkt på mig själv och på vad jag får ut av allt, jag har använt lånade pengar till droger och jag har gjort er förkrossade. det är ofattbart att ni har gått vidare trots detta i bakhuvudet, jag är glad över att få vara med er, att få dela min glädje med er. utan allt stöd hade jag inte orkat kämpa vidare. jag hade gett upp, köpt sub och spytt, kliat och noddat mig till döds. dagen imorgon är en häftig adrenalinkick och stora lyckliga leenden på mina läppar.

detta inlägg är ett tack till alla som har varit med under min resa, detta är ett stor tack som kommer direkt från mitt hjärta. jag är er evigt tacksam underbara ni! och ni vet vilka ni är.

det största tacket går till min mamma. utan dig..(jag kan inte tänka mig utan dig) hade jag aldrig klarat det här. jag älskar dig. du är min mening med livet.